Så här efter istiden
Måndag, och jag sitter ensam på balkongen och lyssnar på Beirut.
Det är en bra måndag.
Jag tittar på gamla bilder av mig själv.
Tittar på min spegelbild.
Och kan inte sluta le.
På något sätt känner jag mig varm inuti,
så fylld av våren, solen och glädjen.
Så fylld av något annorlunda, något nytt.
Erna Svensson och hennes man sitter på balkongen ovanför.
Han berättar för henne om måsarna, som säkert är vid sjön och fiskar nu.
Om skatorna, som bygger bo i en björk bortanför höghusen.
Om himlen, som är helt blå. Inte ett enda moln syns till.
Han berättar om kakorna också. För det är goda kakor. Det säger han.
Kommentarer
Trackback
